På varje anställningsintervju jag varit på, har jag alltid fått frågan, antingen i början av min karriär, vad jag förväntar mig av min chef och lite senare, vilken ledarstil jag har. Jag är helt övertygad om att chefen inte sitter på alla lösningar och att de bästa resultaten uppnås om beslut fattas så nära verksamheten som möjligt, av de som kan området bäst. Jag har inte ett utvecklat kontrollbehov och det värsta jag vet är micromanagement.
Tyvärr är det just så den nuvarande EU-kommissionen agerar. Kommissionen vill säkerställa att Europa blir den första fossilfria kontinenten. Det är ett bra och tydligt mål som vi i skogsnäringen gärna bidrar till. Problemet är att Kommissionens tjänstemän verkar övertygade om att de själva sitter på hela lösningen. Det verkar finnas en rädsla för att om lagstiftaren nöjer sig med att sätta tuffa, utmanade mål och låter medlemsstaterna eller företagen själva lösa hur de ska klara målen, så blir det fel. Min fasta övertygelse är att det är precis tvärtom.
Jag ser med oro på hur Kommissionen försöker detaljstyra lagstiftning, i processer med bristande insyn. Det sätter hela grundtanken kring hur EU:s demokratiska processer ska fungera ur spel, och leder till att icke folkvalda tjänstemän får en alltför stor påverkan på politiska processer och förslag. Det är inte demokratiskt.
Inom den närmaste tiden kommer Kommissionen lägga fram förslag om vilka principer som bidrar till hållbara produkter. Där är återvinning och flergångsanvändning ett bärande tema. Vid första anblick kan det verka bra. Och som princip är det bra – men en alltför ensidig tillämpning riskerar tvärtom att försämra förutsättningarna för klimatarbetet.
I Sverige har vi otroligt mycket skog och välinvesterade massa- och pappersbruk som i näst intill fossilfria processer producerar förpackningar från de delar av träden som inte kan användas till byggmaterial. Huvuddelen av dessa förpackningar exporteras till andra länder, varav över 60 procent går till kunder på EU:s inre marknad. I flertalet länder på kontinenten är det vanligare att förpackningar i hög grad tillverkas från returfiber, en träfiber kan återanvändas upp till 25 gånger.
En lagstiftning med krav på att alla förpackningar måste innehålla en viss andel återvunnet material skulle tvinga de svenska massabruken att köpa tillbaka returförpackningar från Europa för att blanda in i tillverkningsprocessen. Bortsett från att bruken skulle behöva byggas om (till stora kostnader) så skulle transporterna och därmed utsläppen öka. Det kan inte vara det mest hållbara.
Samma sak gäller synen på engångsprodukter. Självklart finns det många produkter som vi kan och bör använda många gånger. Min favoritklänning har jag nog använt över 200 gånger, men inom många områden fyller engångsprodukter en viktig funktion, inte minst ur hygienperspektiv.
Flergångsprodukter kan å sin sida dels generera transporter, dels kräva rengöring som gör att de faktiskt har större negativ miljöpåverkan jämfört med en engångsprodukt.
One size doesn’t fit all. Vi måste ha olika lösningar beroende på vad som utifrån ett helhetsperspektiv är bäst för miljön. Produkter från skogen kan inte täcka alla behov, men vi sitter på lösningen för att möta många av de klimatutmaningar som vi nu står inför. Låt oss hjälpa till. Vi både kan och vill.
EU:s bärande är att skapa fred och frihandel i Europa. Grundtanken är att vi gör det bättre tillsammans. Om vi i länder där det finns gott om förnybar råvara tillverkar produkter som kan exporteras till folkrikare länder där de används och återanvänds, använder vår samlade styrka på ett smart sätt och är hållbara på riktigt.
Jag tror på EU-samarbetet, men de grundläggande demokratiska principerna måste vidmakthållas och EU måste hålla fast vid subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Om vi inte gör det riskerar vi att vara kontraproduktiva – och det har planeten varken tid eller råd med.
